Närvaro

Likt ett spöke i mitt hus svävar du omkring. Jag har en känsla i min mage, men kan inte avgöra om den är god eller ond. Ibland upplever jag den som god, och det gör mig ledsen. Men ibland känner jag en obehaglig närvaro som gör mig besviken och arg. Jag vill driva din ande ur mitt hus så att jag kan fortsätta framåt, men en annan del av mig luktar fortfarande på din kudde för att få in en lite doft av din arom. Din doft gör mig ledsen……..ändå njuter jag av varje andetag. Varför plåga mig själv? Jag vet inte…….det kanske är som många säger, det sista som lämnar en är hoppet. Men frågan är om jag har hoppet kvar och om jag vill ha det kvar?! Du finns här hemma men du kan inte såra mig mer. Jag kan leva med ditt spöke, och med tiden kommer även det att lämna huset. Jag får stå ut ett litet tag till, men till slut är det jag som segrar. Jag kommer alltid att älska dig, och din närvaro kommer jag att bära med mig hela livet, men då i mitt hjärta och inte i mitt hus. Jag saknar inte dig som du är, men jag saknar den du var…..Kram och farväl mitt hjärta!